Att dansa till Britney Spears i prinssesklänning det var min grej. Samtidigt så grät jag aldrig när jag ramlade och att slå pojkarna på skolgården kändes helt okej. När jag blev äldre så skulle jag ha svart hår och målade svarta naglar. Jag växte upp med My Chemical Romance i mitt hjärta och jag grät när Gerard färgade håret blont. Jag var ett emotionellt barn som de sa på den tiden, jag var utstött och helt enkelt inte okej. Sedan blev jag förstummad av popen av rakat hår och blond backslick. Det är där jag befinner mig nu i en håla till Örebro.
Här sysselsätter jag mig går en linje som jag redan fördömt och jag ler. Jag ler åt min lägenhet. Jag ler åt vuxenheten och den eviga tvåsamheten, åt min pojkvän som ständigt håller mig i handen. Han är fin. Jag ler åt mina vänner, åt min Hitler och åt min Amerikan. På torsdag har jag tenta och jag är så inte redo. Men jag ler åt livet för nu har jag faktiskt kommit underfull med saker och ting. Nu känns allt helt okej. Nu känns det som att det är min grej.
Till dig chris.
1 kommentar:
haha så jävla bra (: /oskar blomèn
Skicka en kommentar