Mariana och Ludvig


-          Jag ska fånga upp dig i min ubåt sedan ska vi sjunka ner till djupet i marianagraven. Där ska vi dö ihop du och jag. Vi ska drukna till tystnaden av våra hjärtan.
-          Mitt hjärta kommer slå det sista slaget för dig.
-          Jo jag vet och mitt lika så. Fast för dig. Liksom.

Mariana och Ludvig har stora planer ihop de ska dö under samma dag, under samma tak. Helst i en luftballong med utsikt över Köping eller Kolmårdens Delfin show. De vill inte ta livet till fyrverkerier när de älskar de säger att det känns så extremt känsloladdat.
Känslor är bra men inte extrema som går till överdrift.
Mariana och Ludvig är femton år och har en vackerful syn på livet.
Tillsammans är allting perfekt, nästan för perfekt. Isär är världen ful och äcklig, den fastnar lätt under foten som ett gammalt tuggummi och sådant har man ju aldrig tyckt om.
Mariana är bosatt i en liten by utanför Hammarbykullen och Ludvig utanför en glasskiosk.
Det skiljer exakt 255 km emellan dem, något de anser vara för långt.
Varken Ludvigs mamma eller Marianas pappa tycker att de borde flytta ihop, de är för unga för det. Egentligen är det bara det Ludvig och Mariana vill, men nu ser de ingen utväg.
Mariana och Ludvig kan inte vara tillsammans i deras sockervadds klädda fantasivärld, som de befinner sig i när de är med varandra. Nej det funkar inte. De måste helt enkelt göra sig av med sina jordliv och mötas i döden. De har gjort matematiska uträkningar på det hela och de båda anser att detta är mycket logiskt.

-          Hur länge kan du hålla andan? Frågar Ludvig Mariana
-          Exakt 22,345 sekunder.
-          Innan du nästan dör då?
-          Japp.
-          Fan. Jag klarar bara 21,036 sekunder.
-          Oj.
-          Detta betyder att du kan hålla andan exakt 1,309 sekunder mer än mig.
-          Vi kommer alltså inte dö samtidigt.
-          Nej.

De går och köper godsaker till Mariana och pumpar hennes lungor med Helium för att de ska kunna dö exakt i samma sekund under exakt samma tak. Det är härligt romantiskt.
Deras föräldrar vet inget om deras planer. Ludvigs mamma är manodepprisiv och Marianas pappa är en kontorsnisse med för mycket jobb. Han vill också dö precis som Ludvigs mamma vill i perioder. Precis som Mariana och Ludvig vill nu. Men föräldrarna döljer sina söndertrasade själar. Marians mamma finns inte, inte heller Ludvigs pappa.
De är ett förlorat kapitel i världshistorien. Ludvigs pappa genom en flygolycka, Marinans mamma genom alkohol. Inte fint någonstans.

-          Hur hög är din smärttröskel?
-          Vet inte. Hur lång är din?

Ludvig vet inte heller hur lång hans smärttröskel är. Så de börjar kasta stenar på varandra och mäter i en tio siffrig skala hur ont små respektive stora stenar gör. Ludvig klarar mindre än Mariana när de kastas mot magen. De bygger upp hans magmuskelatur så att han ska tåla exakt lika mycket smärta som hon. Så om de lämnar jorden i en smärtchock så ska de lämna den tillsammans. I exakt samma sekund ska de lämna världen under samma tak.

-          Tror du det är någon som kommer att sakna oss? Frågar Ludvig medan han ritar hjärtan på Marianas rygg. Denna helgen får de vara tillsammans denna helgen är en bra helg.
-          Kanske min guldfisk fast han har så dåligt minne så det är frågan det, svarar Mariana som ritar massa M som pryder Ludvigs hand.
-          Jag tror ingen kommer sakna oss möjligtvis kommer vi sakna oss själva.
-          Jag kommer sakna dig.
-          Jag kommer älska dig in i döden.

Ludvig och Mariana kysser varandra passionerat precis som femtonåringar gör med sin första kärlek. Ludvig och Mariana utforskar varandras kroppar precis som man gjorde den där första gången.

-          Kom du ihåg den gången då du sa det, säger Mariana som ligger och leker boll bredvid Ludvig som har bestämt sig för att vara linjal.
-          Ja det gör jag. Det var på julafton, vi firade den tillsammans. Du hade små kusiner på besök. Jag var jultomte och du var jultanten. Du var min kvinna.
-          Sen gick vi upp på mitt rum.
-          Du hade en julstjärna som lyste i fönstret.
-          Det var en fin stund.
-          Jag sa, tycker du inte att vi delar en för mörk verklighet.
-          Jag frågade vad menar du.
-          Jag sa. När vi är tillsammans är allt så ljust allt är så underbart. Men tågavgångarna vinkar hejdå till hjärtat. Och häst och vagn kan inte ta mig till dig. Men ett tåg fördandes i eptileptiskt ljus kan. Men jag vill inte mer. Jag vill inte vinka hejdå till hjärtat jag vill vara med dig förevigt.
-          Jag undrade vad du menade med förevigt.
-          Jag sa till döden skiljer oss åt.
-          Jag förstod inte vad du menade då. Det var för insnott. Men tillslut förstod jag att du menade döden. Att vi skulle mötas i den.
-          Vi förstår varandra du och jag.
-          Vi är ett plus ett.
-          Vi är två.


Efter att ha lekt linjal
Efter att ha låtsas att vara en boll.
Vinkar Mariana och Ludvig hejdå till hjärtat
Det fysiska i alla fall
De bestämde sig redan den morgonen
När ljuset nådde deras kroppar
De skulle hoppa ifrån klippan
Där skulle de se luftballongerna färdas mot Köping
Målet de ville nå