Glashjärta

-          Om jag kunde flyga skulle jag vara din skata, viskar hon i hans öra.
-          Men skator är väl inga fina fåglar? Viskar han tillbaka.
-          Nej jag vet, men då får du en ursäkt till att kalla mig skata när jag är dum och det kommer inte göra ont i mitt hjärta.
-          Kan du inte vara min undelant istället?
-          Jag kan vara din papegoja, jag skulle kunna prata med dig om du är sjuk. Om du behöver de bästa orden i hela världen. Du kan lära mig att säga, jag älskar dig.
-          Du älskar väl mig?
-          Jag älskar dig över nordpolen, sydpolen och hela Australien.
-          Du är vacker kvinna.
-          Hjärta till dig.

Dom har ett hemligt språk som ingen vet om. De är bosatta i en förort till Göteborg de har en magisk kärlekshistoria ihop. Karin och Frans. Frans och Karin ska skaffa en katt ihop.

-          Han ska heta Doris.
-          Eller Boris.
-          Eller kanske Ferdinand.
-          Eller kanske kärlek.

De döper honom till kärlek, han blir deras kärleksbarn och de dränker sina sorger.
Sina sorger om riktiga barn, levande älskade människobarn med hjärtan gjorda av glas. Skört glas som måste poleras. De hade velat polerat Hannas hjärta. För det var så hon skulle varit vid namn.

-          Har vi inte det bra ihop du och jag.
-          Vi har det alledels underbart.

Karin gråter sig till sömns på vänstra sidan av sängen då Frans redan somnat in.
Frans dränker sina sorger på fredagskvällen då Karin träffar sina vänner.
Kärlekskatten är ensam om nätterna.
Karin håller på att brista.


-          Vad är det för fel på oss?
-          Vad menar du?
-          Vi älskar varandra, men ändå är det som att vi inte kan göra varandra lyckliga. Kanske vi försöker för mycket.
-          Försöker med kärleksbarn?
-          Ja kanske vi borde bara låta det vara låta det ha naturens gång. Eller vi kanske borde adoptera.
-          Adoptera?
-          Ja, en liten flicka från Kina. Vi kan döpa henne till Hanna.
-          Visst jag kan väl tänka på det.

Men Frans vill inte adoptera från Kina längst in i hjärtat. För hans hjärta bankar för Karins ögon som sedan ska likna Hannas ögon. Han läppar ska hon få. Deras Hanna, ingen Hanna från Kina. Frans är ledsen och Karin lika så.
För Karin lägger skulden på sig och låter sig dammas, dammar av skulden. Hon fungerar inte biologiskt, det gör Frans. Frans fungerar naturligt inte Karin. Allt är Karins fel.

-          Vi måste gifta oss om vi ska få adoptera från Kina Frans. Vilken färg ska jag ha på brudklänningen?
-          Välj du.
-          Du vet väl att vi måste.
-          Vi måste väl ingenting.
-          För Hannas skull.
-          Jag vill inte ha någon Hanna från Kina. Jag vill ha en Hanna från Karin.
-          Men du vet ju att det inte går.
-          Vi kanske inte är menade du och jag.
-          Vad är det du säger?
-          Jag tror det är slut även fast jag inte vill.
-          Men gå inte då. Lämna mig inte.
-          Jag lämnar dig nu.



Frans bröt Karins hjärta.
Karin bröts mitt itu. Karin fungerar inte alls och Frans, Frans kan inte andas utan Karin.
Så han kommer tillbaka, krälar till korset och ber för försoning.
Karin gråter floder för sorg och för lycka.
Frans var borta i tre dygn något som kändes som en evighet.
Frans och Karin älskar på riktigt utan krav, utan press.
En Hanna växer till liv i Karin.
En Hanna med Frans läppar och med Karins ögon.
Ett glashjärta dunkar i hennes mage.